Hårt mot hårt

Allt tar slut

Det blir tyst i telefonen
Jag hör dig andas nåt om kris,
om hur du bara lever för andra
och alltid vänder andra kinden till

Och jag kan inte riktigt protestera,
för jag har nyttjat din vänlighet väl
Förutsatte alltid det hela
och i dig en villkorslös själ

Du blev min symbol för det goda,
men det onda slog rot -
det växte sig inom dig
och ditt leende dog
Vi är så många som har blundat
för att vår sorg blev din,
där du bar oss som på galgar
i ditt sargade skinn

Du säger:
“Allt tar slut,
någon gång tar allting slut
Ingen mening med att försöka,
någon gång tar allting slut”

Du ser ut över folket, säger:
“Jag hör inte hemma någonstans
Det är så många som delar
det jag försöker jaga fram
Men det är så svårt att jaga solen
när den bränner så svårt
När den askar mina vingar
så faller jag hårt
Det liv ni verkar leva
kan jag inte förstå,
men jag avundas alla som lever så

Men allt tar slut,
någon gång tar även lyckan slut
Så varför ens försöka?
Någon gång tar allting slut”

Jag tar din hand,
ser ut över folket och säger:
“Du kan hitta en plats någonstans
Du vet, det är så många som jagar
det du försöker tvinga fram
Och man kan nog inte tvinga solen
att lysa ner på
de som hängt av sig sina vingar
för att för alltid sikta lågt
Vi är så många som har blundat
för att din sorg varit vår
Vi brann med stulen eld,
ville inte förstå

Men allt tar slut,
någon gång tar allting slut
Ingen mening med att förtvivla,
någon gång tar allting slut

Allt tar slut,
någon gång tar även natten slut
Så varför ens förtvivla,
någon gång tar allting slut”