Genom nätet

Stanna hos mig

Du tystnar och förklarar
att det är dags för någonting annat,
att det är dags att förvandlas,
att det enda du kan är att vara dig själv

Jag lyssnar, du talar -
ett underläge att klandra,
ett underläge att förbanna,
ett låst läge där ingen kan vara sig själv

Du bär avsked i stegen,
där du skär horisonten,
skär dig fram mot fronten,
där du kan strida med brinnande blod

Och jag - så trött på min feghet,
så trött på min stolthet,
så trött på all seghet,
på att ständigt avundas ditt blåögda mod

Jag ser dig befrias, jag ser dig gå
in i en sanningsflykt jag inte riktigt förstår
Är det lycka det här,
att aldrig stå still,
att aldrig nå dit man vill?

Jag vet så väl, det du lärt mig,
att ditt ok bara blundar,
att ditt ok bara slumrar,
att ditt ok en dag vaknar med bojor och lås

Du vet alltför väl, då är det tack och hej,
och sen - mot horisonten,
mot den eviga fronten,
mot det brinnande blodet som aldrig förgås

Jag ser dig fängslas, jag ser dig gå
in i en sanningsflykt du inte riktigt förstår
Är det lycka det här,
att aldrig stå still,
att aldrig nå dit man vill?

Stanna hos mig,
stanna hos mig,
stanna ett tag
Här kan allt bli som det ska vara