Kalla läppar

Jag sa det lätt, men det landade tungt
I stridens rike var jag kung
och du blott en vilsen själ
som jag verbalt lätt högg ihjäl
Men tungan din blev van
vid att slå tillbaka

Så du sa det lugnt med stormens makt -
ett koncentrat av allt jag sagt
Ett fåtal ord, en samlad blick
lämnade mig vaken när du gick

Och nu, när jag äntligen kan se
är det enda jag ser
att det är för sent

Då skrek jag vad jag ville ha sagt:
“Förstå mig”,
trots att det enda jag gjorde
var att såra dig
med kalla läppar,
mina kalla läppar

Du sa det lågt:
“Vad finns det att förstå?
Du har varit elden och jag isen
alldeles för länge nu
Är det jag eller du?
Skitsamma, det måste få ett slut nu
Varför faller vi, rasar du?
Faller vi eller vänder vinden nu?

Så jag skriker det jag borde ha sagt:
“Förlåt mig”,
trots att jag fruktar
att mötas av ett nej
från kalla läppar,
dina kalla läppar

Du lärde mig att stå till svars
för det som för mig var vardag
Jag hade svärdet slipat, spjutet rest,
enligt gamla vänner spel
Jag tror jag har svårt för kärlek
Jag har nog svårt för kärlek

För jag har känt dem förut -
kalla läppar
men jag lät det ta slut
genom kalla läppar
Jag ser det nu,
förstår allt nu
Så möt mig nu
genom varma läppar