Mot asfalten

Krossade drömmar mot asfalten
sliter hål i det vassa skinnet
Din sista avskedsgest gled förbi
Gråten väckte mig för sent

Det var ord som aldrig fastnat i mig,
ord jag aldrig velat höra förut
Det var röster för tysta för samtal,
för bleka för svar

Jag var allt du hade kvar,
men min famn förblev kall
och den tomheten fick strupen att torka ut
Du kastade dig ut skrikandes

”Lyssna, jag andas än”

Jag mindes allt du sa till mig:
”Håll mig hårt”
Det var allt jag kunde göra
och det var allt du begärde av mig
Ska det vara så svårt?

Jag grät när orden du sa till mig:
”Stanna kvar”,
återvände som magsår
Jag var allt du begärde för att
orka fortsätta fram

Det var sånt du alltid sa till mig:
”Håll mig hårt”,
ord som förlorade betydelse
Det är allt jag kan tänka på,
men inte förstå