Salta sår

Han slår sig ner
och låter fingret sjunka
Ord som aldrig har sagts
yttras genom ögonen
Världar slås ihop
och liv förändras på en sekund
till någonting man saknar,
någonting man hatar

“Men säg vad du vill ha sagt
om du nu vill förändra mig”
Hans virrigt hesa röst
vittnar om en kemisk tröst
Men hon stryker och håller käft,
bränner tyger i protest
Hon drömmer sig iväg
till vackra dagar
som ännu inte regnat bort

Hon säger:
“Kan du tänka klart,
så ser du nåt att skratta åt
Vi låter våra år
strös i våra salta sår
Och kan du inte se,
så hoppas jag och ber
att du i hjärtat vet
att vi trivs bäst i ensamhet”

Han säger:
“Hör du inte klart?
Vad fan är det du säger?
Du går vresigt runt omkring,
men gör ju själv ingenting
Men är du missnöjd då så gå,
men jag trodde att det var vi två
Genom bråk och kiv
kan vi inte ändra våra liv”

Hon suckar tyst
och vänder ryggen till,
kastar en kall blick
mot toasitsen - uppfälld än en gång
Det är petitesser som får
dagar att tänjas ut i långa år

“Vänd dig inte om,
vi måste tala ut om sånt
som stör våra liv”
Hans uppriktighet river hårt,
så hon vänder sig om
med tårar av glädjespetsad sorg
och sjunker ner
på deras smutsiga golv och säger:

“Jag vet att du har rätt
att du älskar mig för den jag är,
men det är inte lätt
att blunda för misär”

Hon ler och gråter ut:
“Vi håller ut
tills allt det onda så tar slut
Vi hör ihop, vi hör ihop!

Det är vi, du och jag,
bara vi som vet hur vi vill ha det
Och kanske vi skulle ta
bättre hand om varandra
och om våra dagar,
våra dagar tillsammans”

Men nattetid gror sorg
och inatt gror tvivlet än en gång
Hon vrider sig så som
hon gjort så många, många gånger förut
Tvivlet sliter hennes gröna ögon blå
när hon till sist förstår