Min ensamhet

Lätt kluvna toppar i ditt silverblanka hår
förvreds till någonting mer,
det enda som jag ser
när mina ögon ratar färg
och ser svartvitt på vårt ärgade liv
Tillsammans var vi ett,
men nu tål jag inte ditt silkeslena sätt

Är detta kärleken som alla drömmer om?
Mina mardrömmar tar form
i en kaotisk känslostorm
För evigt han och hon,
det ska vara du och jag,
men tanken skär som regn
mot kalkstenssköra väggar igen

Kan någon säga mig varför svetten bränns,
varför värmen inombords istället känns
som kalla fingrar som borrar in och gräver ut,
varför det äcklar mig att hålla någon nära?

Så tog vi avsked under tårar än en gång
och min svidande jargong
skapade ett hanterbart avstånd,
men jag ångrar varje steg,
att jag är så ynkligt feg,
och när jag går bränner marken het
där jag vandrar in i min självvalda ensamhet