Genom nätet

Den hösten föll hon genom nätet -
för svag för livet och alla hårda skal
Blev ett med löven under träden,
med den rödbruna klänningen
som ett sista kamouflage

Hon viskade svagt:
“Det finns inga mirakel,
bara en verklighet som skrämmer
Den kan stå ut, den som inget vet,
den som inget känner”

Den vintern sjönk hon ner i havet -
för tung för ytans svaga, kalla skal
Det kalla ser varmare ut underifrån,
men för sent, strömmarna bär henne härifrån
Den isblå munnen välkomnar sin grav

och viskar svagt:
“Det finns inga mirakel,
bara tomma dagar som kväver
Den kan stå ut, den som inget har,
den som inget kräver

Det finns inga mirakel,
bara en verklighet som skrämmer
Den kan stå ut, den som inget vet eller känner
Det finns inga mirakel,
bara tomma dagar som kväver
Den kan stå ut, den som inget har eller kräver

Men jag har vetat alltför länge
och känt det tomma gro -
den rusar mot infernot, den som känner så
Och jag har så många minnen
som jag kräver att få ha kvar -
den rusar mot vansinnet, den som lever här
Det här är inte lycka,
det här är någonting annat”

Den våren flöt hon upp på stranden
Den isblå kroppen hostar upp sin grav
En andra chans min vän,
kom hem igen